Sverige ut ur Afghanistan!

Sverige måste ut ur Afghanistan. Inte för att två svenskar nu dött i Afghanistan, men för att kriget inte är, som jag tidigare skrivit om, den verkliga lösningen. Jag tänker inte använda de stupade som slagträ i debatten. Det jag idag vill säga är att jag tror på de humanitära lösningarna; inte på krig. I ett fattigt Afghanistan skulle man istället för styrkorna kunna ge många medborgare hjälpinsatser.

Talibanerna vinner alltmer terräng i Afghanistan, inte för att de har folkets stöd men för att hatet mot USA:s imperialistiska krig ökar. Som jag tidigare skrivit om, så var det meningen att de svenska trupperna skulle skydda civilbefolkningen och hjälporganisationer. Detta är emellertid inte hur de upplevs, och hjälporganisationerna håller sig hellre undan dem.

Många paralleller kan dras till Vietnamkriget, och vi borde göra som då, ta kraftigt motstånd till kriget i Afghanistan.

Löften om skattesänkningar fortsätter hagla över Sverige

Det är tydligen panik i högeralliansen. Sedan årsskiftet har det ena efter det andra löftet utlovats. Totalt handlar det hittills om 80 miljarder kronor som skatten ska sänkas med utöver de redan cirka 100 miljarder som skatten sänkts med denna mandatperiod.

För högeralliansen så är inte pengar till skolan, vården och omsorgen det viktigaste. Det viktigaste är istället pengar till de välbeställdas skattesänkningar. Dessutom glömmer de alltid att tala om att skattesänkningarna innebär åtstramningar och nedskärningar i den offentliga välfärden, och de vill inte tala om vilka som får betala skattesänkningarna.

Att lova ytterligare skattesänkningar är  ytterst oansvarigt. Detta särskilt eftersom det handlar om skattesänkningar som inte kan finansieras på hemmaplan, tvärtom måste staten i praktiken låna till dessa skattesänkningar.

Man kan inte annat än skaka på huvudet åt den här politiken och längta till en lyckad valrörelse och ett 19de september då detta vanstyre förhoppningsvis kastas ut.

Vinnare av Olof Palmepris

Igår utdelades i riksdagen Olof Palme-priset. Priset 2009 gick till den danske journalisten, författaren och samhällsdebattören Carsten Jensen, som i svåra tider ivrigt och passionerat har försvarat mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Både i ord och handling har han stått upp för utsattas rättigheter och värde, både i sitt egna samhälle och i världen.

Hans engagemang har tagit honom till Balkan, Burma och afghanistan, liksom drivit honom att stå upp för asylsökande flyktingars mänskliga rättigheter.

I en tid då medmänsklighet, solidaritet och humanism trycks tillbaka med alla medel möjliga, är Carsten Jensen en förebild för oss som fortfarande tror på att en annan värld är möjlig. Han bär med sig framtidstro och hopp till många.

Därför tilldelades han Olof Palme-priset, för sin gränslösa och kompromisslösa kamp för att försvara den lilla människan, den utsatta människan. Olof Palme-priset är arbetarrörelsens finaste pris som delats ut varje år sedan 1987, till en man eller kvinna som verkat i Olof Palmes anda.

Moderaterna har gått över gränsen – nu sätter vi ner foten!

Aldrig har man sett på maken.

Nu har de passerat en gräns. Det är inte acceptabelt att ledande politiker attackerar enskilda medborgare. Här kan man tala om att slå på de svaga eller de som redan ligger ner.

Ja, idag är jag rent ut sagt arg. Jag anser att artikeln, där dessa moderater ger uttryck för sin människosyn och där de gör ett personligt påhopp på en vanlig medborgare, dessutom en sjuk sådan, berättigar mig till denna ilska.   

Alexandra delade i en artikel i Aftonbladet den 12 oktober och i ytterligare en den 15 januari med sig av sitt liv. I den första berättade hon om sin sjukdom. Hon var då sjukskriven för fibromyalgi, utmattningsdepression, ångest och kognitiva minnessvårigheter.

Eftersom Axén och Rivière skriver ”Vad hon lider av får vi inte veta”, föreslår jag att de tar sig en titt på hennes första artikel Vill du ha mitt sjukskrivna liv? och därefter ber Alexandra om ursäkt över sina rena påhitt, lögner, och påhopp. Och även att de ber om ursäkt för att de citerar Alexandra med citat tagna helt och hållet ur sina sammanhang.

I den andra artikeln Vill du ha mitt utförsäkrade liv? berättar Alexandra om sin rädsla över att inte ha pengar till mat för sig och sina barn, till sin medicin och oron över att hon kanske, som andra hon läst om, kommer att ge upp. De kanske borde ta er en titt på den, igen, för trots att de har läst den så uppenbarligen: ”har de lyssnat men inte hört”.

Det jag läser, till skillnad från er, är om en sjuk, orolig ensamstående mamma till tre barn som har fullt upp med att klara barnen och sig själv. Som kämpar med allt vad det innebär för att vara en så bra mamma som möjligt, samtidigt som hon kämpar med sin sjukdom. Men som känner sig nedvärderad, påhoppad och lurad av löften från Husmark Pehrsson. Kränkt, jagad  och misstrodd. Och detta bekräftar nu ledande moderata politiker, att det är just vad de gör. Kränker, jagar och misstror.  

Debattartikeln bekräftar det vi socialdemokrater visste; att det handlar om en systematisk förföljelse av sjuka, som är både medveten och baseras på förakt mot samhällets svaga.

Årets första Sifo – kort sammanställning

Oppositionen fortsätter att leda stort över den regerande alliansen, även i den senaste Sifomätningen – den första för i år. De rödgröna får 51,8 procent mot de borgerligas 41,5 – klar majoritet. KD balanserar på 4 procent-strecket.

Det mest glädjande för oss, och det som torde vara det mest bekymrande för regeringen är att i gruppen under 30 år har Alliansen stöd av bara 22,8 procent.

S 36,9 (+0,2), Mp 9,4 (-0,9), V 5,5 (+0,3), M 25,8 (+0,7), Fp 6,7 (-0,1), C 5,0 (-0,2), Kd 4,0 (+0,3), Sd 5,0 (-0,1)

Mandatfördelning i jämförelse med förra valet ser ut såhär:

De rödgröna: 184 + 13,

Alliansen: 147 – 31,

SD: 18 + 18

Båda blocken måste ha som ambition att bli större än både det andra blocket och Sverigedemokraterna tillsammans. Regeringen måste allvarligt fundera på hur de ska vinna gruppen under 30 hjärtan, däribland också förstagångsväljare. Något som dessvärre inte ser ut att gå att rädda är det låga förtroendet för de riktigt små partierna i alliansen.

Duellen 24/1

Även jag satt bänkad framför TV:n igår för att se årets första duell mellan Mona och Fredrik i Agenda.

Mona Sahlin har på senare tid gått från klarhet till klarhet i debatterna mot Reinfeldt. Igårkväll klargjorde hon återigen skillnaderna mellan den Rödgröna politiken – en jobbskapande politik, och den borgerliga politiken som leder till djupare orättvisor och ökade sociala såväl som ekonomiska klyftor.

Mona Sahlin var också betryggande tydlig med att jobb och pension ska beskattas lika.

Reinfeldt var frustrerad i debatten vilket syntes vid flera tillfällen som återhållna begär att avbryta, hävda sig – och naturligtvis försvara den egna politiken.  

Debatten var till stor del en upprepning av veckans riksdagsdebatt, men skillnaderna markeras mer och mer för varje gång motståndarna möts. Det som blev bekymrande (för högeralliansen) tydligt är att debatten styrs av de Rödgrönas förslag, initiativ och framfart. Statsminister Reinfeldt ägnade mer tid på att bekymra sig om de Rödgrönas kommande budgetförslag än att prata om egna konkreta politiska visioner eller beslut. Han försöker nu, i januari, att avkräva oppositionen på ett bugdetförslag, när han mycket väl vet att varken regering eller opposition kommer att lägga förslagen innan april.

Alternativen blir tydligare och tydligare. De Rödgrönas politik för anständighet, rättvisa och framförallt; jobb.

I kontrast till högeralliansens tre berömda mantran; Skattesänkningar som slår mot fattiga, sjuka, och pensionärer, privatisering och systemtänkande alá Nordamerika.

Reinfeldt måste vara ruskigt rädd för opinionsläget

Det märktes på partiledardebatten. Mona var klar och ideologisk, pratade om våra politiska målsättningar och varför vi vill och vad vi vill. Hon gick inte på Reinfeldt och de enkla fällorna utan höll sig lugn och saklig, men visade ändå hetta och engagemang.

Hon satte fokus på rättvisa och fokuserade på individen när debatten kom in på sjukförsäkringen. Jag är otroligt nöjd. Även Ohly och Eriksson skötte sig väl. Det hela resulterade i att de rödgröna totalt sopade mattan med alliansen. 

Fredrik Reinfeldt måste vara den stoltaste statsminister vi någonsin haft. Han struntade totalt i vad oppositions företrädare hade att säga, han skröt om sin politik utan att en enda gång nämna brister som regeringens så kallade ”insatser” lett till; ökade socialhjälpskostnader, kriser i sjukvården, ökade klyftor, ökade skillnader mellan olika delar av landet, ökad arbetslöshet, totalt havererade socialförsäkringar, krisen i den svenska bilundustrin som regeringen än idag inte vill kännas vid.

Det var nog inte Maud Olofssons bästa dag heller. Hon var aggressiv och nervig, speciellt mot Ohly och kom dragande med en bunt forskarrapporter som enligt henne stödde regeringens politik, och sen var det av någon anledning onödigt att diskutera saken. Vad ska vi egentligen med riksdagen till? Mauds forskare duger tydligen utmärkt!

Jan Björklund var bäst, om man nu kan säga så, av de borgerliga. Han pratade i alla fall för och om sin egen politik, men förföll tidvis till attacker som och anklagelser mot oss socialdemokrater, och försökte sig på att säga att vi har åsikter, vi inte har.  

Göran Hägglund var, inte helt otippat, dagens privatiseringsivrare. Hela hans inlägg var ett försvar av det som borgerligheten hade gjort, med inslag av attacker på oppsitionen. Han hade svårt att hantera frågorna om vinsterna i investmentbolagen som numera äger många av våra gemensamma fd apotek och när Ohly påpekade att priserna hade höjts så smällde det. I sådana här situationer trillar alltid diskussioner om Kuba fram - vårt kära lilla ”Kubaspöke”.  Man gör tydligen vad som helst för att förneka att priserna, svart på vitt, höjts. Men det går emot den heliga blå lögnen om att avregleringar alltid sänker priset för den vanlige medborgaren.

Sammanfattningsvis visade borgerligheten upp en brist på idéer, de baserade sina anföranden på attacker mot de Rödgröna och förföll rätt ofta till rena oförskämdheterna. Som sagt, regeringen måste vara rädd för opinionen – för visst har dem den emot sig.

Politiken är det som spelar roll

När vi talar om fler jobb, rättvisa skatter, skatt efter bärkraft, rättvis fördelning, stöd till kommuner och landsting, nej till straffbeskattning för pensionärer, rädda barnen från barnfattigdomen, behandla sjuka och arbetslösa med respekt, medmänsklighet och solidaritet. Det inger oss förtroende. Våra löften om en återställd sjukförsäkring och a-kassa inger oss förtroende. Våra löften om att återställa och utveckla välfärden och rättvisan i vårt samhälle – det ger oss förnyat förtroende, men det ger oss också nytt förtroende, från många som nu står utanför – i arbetslöshet, eller som blivit ”omförsäkrade”. För varje människa som drabbas, upptäcker allt fler orättvisan och hjärtlösheten i den nya politiken.

Firma Reinfeldt & Borg och dess anhängare  tycks ha glömt att socialdemokraterna är i opposition, för de vakar som hökar över vår politik och vad våra politiker företar sig. De kan förneka att deras avsikt är att minska klyftorna i vårt samhälle (något som för övrigt 9 av 10 svenskar inte vill ska ske, enligt Riksdag & Departement), men med sina handlingar, visar de sin oro (en mycket reell oro) för att svenskarna den 17 september ska ställa ner foten för försämringar och skattesänkningar.

Därför vill våra politiska motståndare inte prata politik, de vill att vi ska vara osams inbördes, de vill plantera nyheter om hemliga planer, de vill flytta fokus från den orättvisa moderat politiken som ökar klyftorna. De vill att konspirationerna om oss ska flöda.

Därför vore det synd om vi går på dessa så kallade nyheter som kommer att fortsätta under året i vårt borgerliga media landskap. Vi kommer att sedet både i kvälls- och dagspressen.

Vi har en fantastik bra partiledare som har längst erfarenhet av alla nu aktiva politiker, hon kan hantera både kriser och goda tider. Hon står stark inför en ödesdiger valrörelse.

Vi kommer att vinna valet i höst om vi talar om vår politik och våra gemensamma planer inom de rödgröna. Folket vill ha rättvisa. Minskade klyftor, ökad solidaritet. Vi får inte låta lögnplantagen stoppa oss.

Gott nytt valår!

Vill passa på att önska er alla ett gott nytt valår!

Efter att ha lagt undan tidningarna under lovet, blev jag igår alldeles förskräckt när jag läste om vargarna.

12 000 jägare har fått tillstånd att med bland annat motorfordon jaga och döda sammanlagt 27 vargar av de 210(!) som beräknas finnas i Sverige. Orsaken enligt regeringen är att det annars finns risk för inavel. Ökar inte den med färre djur?  Rovdjursföreningen och WWF protesterar – redan första dagen skjöts 22 vargar. Man befarar att risken är stor att fler än 27 vargar skjuts. Läser nu om att man redan gått över kvoten i Dalarna. De flesta som deltagit i aftonbladets omröstning tycker även att vargjakten överhuvudtaget är fel. Det finns många andra djur som är bra mycket farligare än vargen; rådjuren och älgarna dödar många liv när de traskar upp på bilvägarna. Vildsvinen blir även de fler och ”förstör” bra mycket mer än vargarna och har mycket större populationer. Denna brutalt blodtörstiga jakt på ett utrotningshotat djur i vår natur upprör mig oerhört.

Naturskyddsföreningen gör helt rätt som anmäler till EU-nämnden.   

  

Fiaskot COP15

Klimatmötet i Köpenhamn slutade som en totalflopp. Av de stora förväntningar många hade, blev knappt en enda verklighet. Det producerades visserligen något slags dokument, men det är bara en luddig politiskt korrekt överenskommelse som inte binder nationerna på något sätt. Eftersom inte alla skrivit på är överenskommelsen värd ungefär; ingenting.

COP15 blev snarare COPS15, med massgripanden av oskyldiga demonstranter. För ingen tror väl längre på sörjan om vänstervåld i Köpenhamn – den som varit där, eller över huvud taget sett på TV eller läst nyheterna, vet att demonstrationerna helt övervägande var fredliga. I och med att danska polisen grep runt 1000 personer under lördagens stora demonstration, och sedan släppte alla utom ett litet fåtal – är det än mer tydligt.

USA och EU bär det största ansvaret för det gigantiska fiaskot, med b.la något så patetiskt som att skylla på de fattiga länderna. 

Visserligen är länder som till exempel Kina, Indien och Brasilen som nationer sett stora nedsmutsare, men ser man till utsläpp per capita är de dvärgar i sammanhanget. Ser man till total mijöpåverkan per capita blir skillnaden ännu större.

 Ordförande Reinfeldt knuffades helt och hållet undan av USA, Kina och Danmark, som i egenskap av ordförande för konferensen körde sitt egna race.

Jag kan inte annat än hoppas på att världens politiker hinner göra något innan det är för sent, för just nu ser det mörkt ut.

Ett enda stort luftslott.

Lögnerna haglar från högeralliansen. Störst är myten om ”sjukskrivningstsunamin”. Ett hjärta rött skriver om detta, och har sammanställt myten beundransvärt bra. Christina Husmark Pehrsson säger själv att de nya riktlinjerna för sjukförsäkringar ska bidra till att betala skattesänkningarna. Man sparar alltså på dem sjuka, för att sedan sänka skatter för redan välbeställda.

Många undrar säkert – men om man är sjuk och nu blir utförsäkrad – ”ställd till arbetsmarknadens förfogande” - men inte kan arbeta. Vad gör man då? Svar: Socialen nästa. Det är deras svar.

En av myterna som man aldrig slutar mata folk med är myten om att ”svenskarna är världens sjukaste folk” och att sjukskrivningarna kostar så ofantligt mycket. I länken längst upp kan ni själva titta på Försäkringskassans egna redovisningstabeller – som visar på att statens kostnad för sjukdom och handikapp har varit mindre under hela 2000-talet än de varit 1980-1990 (andel av BNP). Ett hjärta rött länkar även till fakta som visar att både sjukförsäkringen och socialförsäkringen går med en ganska maffig vinst. Där finns även en studie som visar att Sverige har lägst andel pensionärer – såväl som förtidspensionärer – av alla de nordiska länderna.

Självklart faller i och med denna insyn alliansens retorik som ett korthus – det är ju precis vad den är.

Folket ställer krav

Folket tog ett steg framåt igår och visade att vi ställer krav; vi vill ha en miljömässigt hållbar utveckling. Glädjande är väl också att många av de som deltog anser att en ekonomisk rättvisa och en socialt hållbar utveckling är precis lika nödvändig – och går hand i hand.

Demonstrationen samlade omkring 100 000 människor, enligt danska polisen. Människor från alla världens hörn. Det har varit positiva och negativa nyheter. Det mest positiva är väl folkstormen (snarare än folkrörelsen) mot klimatpolitiken som den förs nu. Men de senaste dagarna har även dåliga nyheter uppdagats (även om de inte var helt oväntade); de rika ländernas fåfänga och ovilja att stå till svars för den klimatkris de har orsakat. Positivt att ge mer pengar till de fattiga länderna; men är det verkligen att stå för det man har gjort? När pengarna inte är nya pengar; utan flyttas från bistånd till lösningar på klimatområdet. Slutar bistånd vara viktigt nu? Och är det verkligen att stå till svars för sina egna misstag, att samtidigt inte stå upp för en fortsatt utsläppsminskning från de rika ländernas sida? Det är västvärlden som står för de stora utsläppen i världen och som har störst utsläpp per capita (per person). Det betyder att västvärlden borde vidta större åtgärder än andra för att minska utsläppen av växthusgaser.

De högsta hönsen skall sent vakna. Men folket har gjort det. Klimatfrågorna har den senaste tiden lyfts fram i ljuset, allt fler anser miljöfrågorna vara en av de viktigaste. Det visar sig i att Mp i (vad jag tror är) den sista opinionsundersökningen i år, skulle bli Sveriges tredje största parti. (S) går +3,4 procentenheter, medan moderaterna backar precis lika mycket. Det förefaller som att det handlar om att Moderaterna förlorar 350 000 väljare till Socialdemokraterna. De rödgröna leder klart nu. Och det har väl inte gått någon förbi, varför detta har inträffat. De senaste veckornas debatt kring sjukförsäkringarna har satt sina spår. Även här har folket vaknat och börjat ställa krav. Krav som säger att vi måste värna och skydda de som är sjuka i vårt samhälle, och inte jaga svårt sjuka människor till Arbetsförmedlingen.

Min övertygelse är att socialförsäkringarna kommer bli den avgörande frågan i nästa års valrörelse. Här stupar högeralliansen. För svenska folket vill ha rättvisa. Det kommer att visa sig i valet. Men, och det är viktigt att poängtera, nu gäller det för oss att visa våra alternativ; och därmed är segern vår.

De applåderade

De som är pensionärer idag har jobbat och slitit, ofta under ett mycket långt och även tungt arbetsliv. Nu behöver många av dem vår hjälp. När hälsan sviktar och man inte klarar spå egen hand – då ska hemtjänsten, vården och omsorgen finnas där. Och den ska vara av högsta kvalitet. Det är yngre generationers skyldighet.
Det är därför helt oförståeligt att högeralliansen så fullständigt nonchalerar och struntar i pensionärerna. Pensionärerna får straffbeskattning, vården och omsorgen håller på att raseras.  Tidigare generationer har investerat stort i vår gemensamma välfärd – det är inte mer än rätt att ge dem någonting tillbaka. En värdig ålderdom, med hjälp och stöd till alla. Befrielse från straffbeskattningen de får idag.

Applåderna ekade i Riksdagen igår, när borgarna fick igenom att skatten för pensionärerna som den ser ut idag skall vara kvar. De applåderade.

Kampen för välfärden blir tyngre och tyngre. Det går upp för mig hur mycket slit och hur många år som kommer krävas för att städa upp. För att återställa välfärden. Jag undrar om det är möjligt, men jag kan inte annat än hoppas.

Tillväxt säger föga – och egentligen ingenting om rättvisa

En av de mest utbredda teser i vårt land är övertygelsen om att; om det bara råder tillväxt, bara ekonomin växer, anses alla problem vara möjliga att lösa. Tillväxten, och den fria marknaden kommer, om den får agera ostört (d.v.s utan regleringar och utan hämningar) att skapa lycka och välstånd för alla.

Nu ser verkligheten inte ut så. Öresundsregionen är en av Europas mest expansiva och tillväxtstarka regioner och ändå är det här som flest barn lever i hem som har en lägsta inkomstnivå. Nästan 20% av barnen i Malmö lever i förhållanden som kan anses direkt fattiga och denna siffra är från 2007, innan finanskris och jobbkris slog till mot landet. Vad säger det om tillväxt? Dessutom är siffran under nuvarande kristider sannolikt ännu högre.

Det är viktigt att påpeka att jag ser tillväxt som något positivt, som något nödvändigt, men jag ser också begränsningarna i den kapitalistiska tillväxten. Denna tillväxt säger nämligen ingenting om fördelningen, den säger inget om rättvisan och den säger inget om hur samhället ser ut. Det den visar är att vårt samhälle är uppdelat, mellan de som har och de som inte har.

Innan krisen slog till, ökade inkomststandarden mest i de redan rika kommunerna. 

Det visar, även om nyliberalerna fortsätter att predika från sin ekonomiska bibel – att det de säger inte är sant, hur många gånger de än säger det. Tillväxten kommer inte alla till del.

Slutligen vill jag säga att det är oerhört viktigt är att vi i vänstern inte blir inlåsta mellan diskussioner om högerns tillväxt och vänsterns fördelningspolitik. Då verkar det som om dessa två är oförenliga, när de i själva verket är helt beroende av varandra. Vi måste visa på alternativet; en tillväxt som gynnar alla, och inte bara några.

Håller argumenten? Afghanistan – Vi är i krig.

Nu är det åtta år sedan talibanregimens fall. Fortfarande väntar alltför många afghaner på att deras levnadssituation ska förbättras. Analfabetismen bland kvinnor är fortfarande den allra högsta i världen, mödradödligheten är skrämmande hög och fattigdomen har ökat de senaste åren.

I dagarna spräckte Afghanistankommitténs generaldirektör hål på myterna.

Omvärlden, inklusive Sverige, har ensidigt fokuserat på de militära insatserna. För varje krona som EU-länderna lägger på bistånd lägger de fem på den militära insatsen. Samtidigt motsvarar kostnaden för att skicka en svensk soldat till Afghanistan årslönen för 50 afghanska lärare eller skolgång för 1 400 barn i ett år(!) Det är synnerligen märkligt att man då väljer att skicka 500 svenskar.

Den enda rätta vägen är att dra sig ur det krig man inte kan vinna. För det är krig vi är i. Man måste börja satsa på civilt bistånd. Arbete, utbildning, sjukvård, vatten och mat måste vara högst upp på agendan.

Socialdemokraterna bestämde på kongressen att man ansåg att trupperna skulle vara kvar. Detta är ett ansvarslöst och förlegat beslut. Var finns poängen med att skicka 500 svenskar till ett krig man inte kan vinna? Ett krig som inte har en plan eller ett mål; som dessutom motarbetar civilbefolkningens väg mot ett demokratiskt statsstyre fritt från korruption, mer än vad det hjälper. Vari ligger poängen med att svenskar ska skadas och dödas i krigets Afghanistan, när de i praktiken inte gör det för ett syfte?

Tyvärr är det bara Vänsterpartiet som ser det meningslösa med Sveriges trupper. Jag hoppas att även socialdemokraterna kommer till insikt.